september 2019

Godmorgon,

Jag hade tänkt skriva om något helt annat. Mycket här inne är i och för sig dagsfärskt men med en tanke bakom. Det blir något helt annat idag. Ingen tanke bakom ett endaste dugg. Tänker inte ens gå igenom texten jag skriver.

Imorse vaknade jag och kände mig lite svajig. Så vi börjar dagen så. Med några ärliga rader om livet just nu. Ikväll balanseras innehållet här upp med råge. Skönhet och hudvård är på tapeten, ett av mina favvoämnen.

Nåväl, den där känslan ni vet när allt är bra. Så bra som det kan vara. Och det ändå skaver. Jag menar om jag bara för ett ögonblick ser mig omkring, och får perspektiv så kan jag ganska så omedelbart landa i en trygg och lycklig känsla. Jag har det bra.

Ändå kommer dessa dagar ibland. Och jag vill liksom febrilt söka efter orsaken.

Är det hormonerna? Är det för att jag är ensam så mycket just nu? Är det sömnbrist? Är det den nästintill overkliga oron som finns inom mig för mina barn? Är det känslan av att vilja prestera mitt bästa på alla plan som tär? Är det upptäckten av gråa hårstrån och vetskapen om att ålderdomen väntar? Är det rädslan för att dö innan jag känner att det är okej? Är det den stökiga kylen och kaoset i garderoberna som påverkar mig? Är det relationer som inte blivit som jag önskat mig som påverkar? Är det det stora ansvaret jag bär på mina axlar som mamma?

Jag kan fortsätta i det oändliga. Tankar som vissa dagar mal och mal och mal. Funderingar kring livets mening. Vet knappt om jag vågar dela min slutsats gällande den biten med er.

Men jag landar alltid i att någon större mening finns det nog inte. Låter lite slösigt på självaste livet nästan men det är inte så jag menar. Vi är såklart meningsfulla. Och våra dagar är det. Varje dag finns det lyckliga stunder att njuta av som är meningsfulla i sig. Men livet i det stora hela sådär…

Jag önskar ibland att jag hade en stark tro inom mig. Att liksom kunna luta axeln mot något i alla lägen och förstå helheten och känna en trygghet. Förstår ni hur jag tänker?

Jag känner mig nog lite vilsen helt enkelt. Jag ser att min text är lite vilsen, så så måste det nog vara. Kanske är det så pass enkelt att jag behöver vila lite emellanåt. I något kravlöst. I lördags hade jag en ledig dag. Bästa på länge. Så hädanefter planerar jag in en sådan varje vecka.

Jag bubblar av kreativitet och inuti mig finns oändligt antal med projekt som jag vill genomföra. Jag vill skriva, måla, fota, pyssla, baka, påta, göra fint omkring mig. I mitt arbete har jag möjligheten att få vara kreativ precis varje dag. Vilken lycka i sig. Att trivas med sitt arbete, en ynnest och inte alla förunnat. Jag är SÅ glad för det.

Jag anser ju i och för sig att många av oss har en stor möjlighet att påverka vår vardag. Det gäller bara att våga. Men då har man redan vunnit hälften, garanterat. Genom att våga. Inte många har ett endaste dugg serverat för sig utan det krävs en insats i någon form för att nå dit man önskar. Mod och hårt arbete.

Okej. Kanske mitt svamligaste inlägg någonsin. Jag kanske är påväg in i en livskris? Jag vet inte. Jag har allt som oftast en väldigt tydlig livsplan och mina dagar fylls mestadels med precis det och de jag älskar. Men ja, det kanske hör till att krisa lite.

Jag kommer inte att tatuera mig, sådant har vi tillräckligt av redan i den här familjen. Jag kommer heller inte att börja styrketräna för att vara med i en fitnesstävling, däremot för att bli lite starkare kanske vi får väl se. Jag kommer heller inte att bli besatt av mitt utseende.

Inget fel i något av ovanstående men visst är det lite spännande hur dessa livskriser ofta mynnar ut i lite same same hos människor. Stora tjusiga bilar, stora yttre fysiska förvandlingar osv.

Och jag kan verkligen förstå det. Att närma sig medelåldern är fasen inte lätt tycker jag. Jag önskar inget mer än att landa i min ålder. Känna att här där jag är, det är okej. Sitter ni på erfarenheter eller tankar kring det här, dela gärna med er. Jag skulle uppskatta det mycket.

PUSS

Julia