Jag vet knappt hur jag ska börja det här inlägget. Det är ett svårt ämne. I alla fall så tycker jag det.
Häromveckan fick jag en förfrågan om ett samarbete med en av våra allra största underklädesbutiker.
Min allra första tanke var NEJ. Alltså nej, nej nej.
Varför i hela fridens namn ska jag visa underkläder för? Blottad, granskad och nästintill naken. Fy vad obehagligt.
Jag tänkte till snabbt. Och från skräckkänslan kom snabbt en känsla av att självklart så tackar jag ja till detta.
Man kan tänka att äh, det här är väl ingen grej heller en kropp är en kropp och var och varannan syns i badkläder eller lättklädd på bilder i sociala medier.
Men alltså för mig är det inte alls så lätt. Så mycket att tänka på. Dels min relation till min kropp och såklart min familj. Känns sådär härligt att publicera bilder och texter på mina sociala medier som skulle kunna göra min familj obekväm på något sätt. Det vill jag verkligen inte.
Och så då det jag nämnde, min egen relation till kroppen. Den är inte helt okomplicerad ska ni veta.
Men jag tackade ja. Det är ju inget stort samarbete utan jag har haft friheten till att utforma den som jag vill gällande val av underkläder samt ta bilderna själv. Så det blev prick som jag önskade.
Men i alla fall. Det blev ett ja just för att det är komplicerat och jag vägrar att tacka nej på grund av eget missnöje. Jag vill berätta för er hur jag känner och tänker på ett ärligt sätt. Och komma ett steg framåt själv kanske…
Min kropp har burit fyra barn. Jag har ammat i över sex år totalt. Min kropp är lagom stark, mjuk och den orkar så mycket jag vill.
Jag har haft den stora lyckan att få vara frisk. Vem vet vad morgondagen har att ge…men tills idag, alldeles frisk. En ynnest som jag är tacksam för vareviga dag.
Ändå, så är jag inte snäll med mig själv alltid. Och det är det som är problemet. Det finns alltså ingen som helst orsak till att i n t e vara snäll mot mig själv. Rent ut sagt himla dumt faktiskt.
För helt ärligt, min mage till exempel var bra mycket härligare när jag var 20 år gammal än idag. Det är så det är. Min kropp bär på så många spår av livet. På ett sätt vackert, men personligen har jag svårt att förlika mig med alla spår. Och det är då jag känner en känsla av missnöje och oduglighet. Eller ja, jag accepterar att det är så men älskar det inte ett dugg. Och det är liksom det här jag vill få fram, att det är okej. Så länge man inte lägger allt för mycket energi och tid på missnöjet. För måste man älska hela sin kropp? Nej det tycker jag inte. Men man kan ju älska sig själv och var tacksam för sådant kroppen klarar av utan att för dens skull älska varje millimeter av ytan?
Jag försöker att fokusera på det jag tycker om. Mina armar som orkar bära vareviga dag och benen som kan susa fram längs grusvägarna till våren. Ganska snygga. Mina blåa ögon som blir blåare och blåare med åren precis som farmors blev tycker jag också väldigt mycket om.
Jag känner att jättestort ansvar gentemot mina barn gällande det här. Att förhålla mig till kroppen på ett sunt sätt och vara en förebild. När det kommer till kost, motion och kärleken till sig själv. Jag vill visa att det är viktigt att ta hand om sig själv inifrån och ut. Att det är härligt att äta sådant man rycker om och kroppen mår bra av. Låta kroppen röra på sig. Se sig själv i spegeln och känna att man är fin.
Idag kan man ju åtgärda det mesta som man är missnöjd med kroppsligt. Jag lägger ingen värdering i sådant utan tycker att var och en sköter sin egen kropp. Själv vågar jag inte riskera att något händer med min för närvarande friska kropp genom någon form av skönhetsoperationer.
Jag jobbar vidare på att bli supersnäll mot mig själv och det tror jag är något som kommer inifrån. Och är ett dagligt arbete mer eller mindre. Kanske inte för alla, man är olika. Men för mig är det så och jag tror att det grundar sig i min personlighet. Att vilja prestera, vara duktig och överlag sådär himla bra på allt jag tar mig för. Kroppen inkluderad. Mitt kritiska öga når aldrig längre bort än till min egen spegelbild men där kan den fastna minsann. Men herregud, jag är snart medelåders och livet lämnar spår. Och inte bara det, man föds ju i sin egen kropp, sitt eget skal. Man har den längd man har, de händer man har, den kroppsform man har och så vidare.
Så att ett ja till ett samarbete där jag visar underkläder mynnade ut i det här inlägget och jag skulle bli jättejätteglad om ni ville dela era tankar? Lite olika perspektiv, egna känslor, tips och åsikter. Vore spännande att få ta del av. Ni kanske följer någon som inspirerar, eller har läst något värdefullt. Ja som sagt var, dela gärna.
För övrigt är det väl alldeles underbart att så många företag äntligen förstått att vi gärna vill se så många olika slags människor representerade i reklamsammanhang som möjligt. Oretuscherade, precis som vi är. Så himla fint. Och det ger i alla fall mig personligen en skjuts i rätt riktning när det kommer till förhållande med min egen kropp. Trots att jag är medveten, kunnig och vuxen så dras jag själv ibland med i en obehaglig sörja av en kroppsbild som inte ens är på riktigt. Bara på grund av det jag matas med utifrån både frivilligt och ofrivilligt. Känns förlegat nästintill?
Okej det var det för idag. Från hjärtat en lördagmorgon. Vi ses snart igen! Nu ska vi ta tag i dagen och jag är himla sugen på att baka något gott. Så får det nog bli.
puss
Julia
