Jag fick en förfrågan om att skriva om ett ämne och dela mina tankar med er. Min spontana känsla var nej. Det här vill jag verkligen inte skriva om. Faktiskt inte ens tänka på. Det ligger mig alldeles för nära. Samtidigt som jag på andra vis känner helt och hållet tvärtom när det kommer till ämnet. Det där rör faktiskt inte mig ett endaste dugg så vad finns det att säga egentligen? Jag är frisk idag i ett lyckligt äktenskap.
Och vad är det jag ska berätta om nu undrar säkert ni?
Jo idag lyfter jag ämnet familjejuridik. Mmm ni förstår säkert hur jag kände?
Som ni alla förmodligen vet så blev min lilla pappa dålig ungefär ett år före sin bortgång. Och det året och nästkommande är de allra allra tuffaste i hela mitt liv. Jag blir fortfarande alldeles kall med tårfyllda ögon när jag snuddar tanken vid hur det var då och hur tunga mina dagar och nätter var.
Det var en sorg att pappa blev dålig i sig. Förstås. Det var en oändlig sorg. Att ha mitt spädbarn i min famn och samtidigt dag för dag komma allt närmre det som skulle bli livets slut hos den personen som älskar mig villkorslöst och alltid. Och som jag älskar så som man bara kan älska en förälder. Min lilla pappa. Det är liksom något man med nöd och näppe överlever med lätta lätta snabba smärtsamma andetag. Man liksom kippar efter andan. En stund i sänder. Något annat mäktar man inte med. Man vill aldrig att det ska ta slut samtidigt som man tänker att det är lika bra, att få säga farväl.
Nåväl. Sorgen var en sak. Men det som skulle visa sig vara det allra mest frustrerande och tuffa var allt det praktiska runt pappa.
Jag tappade snabbt räkningen på antal samtal och besök hos banken, myndigheter, kommun och sjukvården. Jag snubblade fram över hinder på hinder på hinder. Och allt tog tid. Och varje dag hade jag något att sköta om som var papparelaterat. Varje dag utan undantag. När han blev dålig, när han var dålig och efter hand bortgång. Det är rent ut sagt förvånande hur lång tid allt tar. Särskilt efter en människas bortgång. Någonstans tänkte jag att begravningen är lika med avslut men så är det inte på långa vägar.
I åtanke får man ha att jag arbetade, hade Juno hemma och tre barn till som alla var i behov av sin mamma förstås. Som ju alla barn är. Det var så himla tufft.
Och en tanke landade hos mig. Om och om igen.
Tänk om?
Tänk om det funnits en framtidsfullmakt? Allra mest hade jag verkligen varit behjälpt av en framtidsfullmakt och det tänker jag alldeles säkert se till att ha för egen räkning för ingen ska mitt i ett sorgearbete behöva tampas med sådant.
Med hjälp av en framtidsfullmakt kan jag ge en annan person rätten att företräda mig i framtiden om det skulle visa sig att jag drabbas av sjukdom, ett generellt försämrat hälsotillstånd eller psykisk störning. En framtidsfullmakt är det enda sättet att säkerställa att det inte blir en god man eller förvaltare som fattar mina beslut när jag själv inte kan det längre.
Jag tänker såhär. Vi måste prata och vara alldeles transparenta. Nu. Inte sedan. Ett liv har vi, och vi vet inte alls vad morgondagens har att erbjuda. Vi måste se till oss själva och de vi håller av. Jag må befinna mig här och nu, mitt i livet i ett lyckligt äktenskap vid god hälsa. Men vad händer om det förändras? Saker och ting är föränderliga det vet vi, visst?
Hade jag kunnat, så hade jag hållit en öppen dialog om framtiden med pappa. Allt hade blivit annorlunda. Tänk om…
Så dagens tips till er är att prata och fatta beslut. Det är en trygghet för framtiden. Med föräldrar, syskon och älskade partners.
Och behöver man hjälp så finns den att få. Lavendla erbjuder till exempel en alldeles kostnadsfri framtidsfullmakts-mall och bra information om vad som man bör tänka på gällande framtidsfullmakter.
Julia