Meny
Julia K

Idag gråter jag.

Min mörkaste dag på länge.

Med en klump i halsen och otaliga tårar som runnit nedför mina kinder.

Jag kämpar så hårt för att allt ska vara okej. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har perspektiv på min tillvaro. Men det ÄR tungt. Och jag kan inte skaka av mig mina känslor hur gärna jag än vill.

Jag återupplever hundattacken flera gånger varje dygn. Det är lika smärtsamt varje gång. Fysiskt och själsligt. Ingenting har bleknat än. Jag ser Juno framför mig. Jag känner min skräck. Och smärtan. Smärtan i min kropp och smärtan över att Juno ska tas ifrån mig.

Hade jag inte varit där så hade hundarna tagit henne. Det plågar mig. Men, min allra högsta önskan har gått i uppfyllelse, de tog mig. Inte Juno. Varje gång jag ser min arm som är deformerad, svag och just nu en smärtsam del av mig så tänker jag. Det är jag. Inte Juno. Och min allra högsta önskan gick i uppfyllelse där och då när de bet mig i fötter, hand, axel och arm. Inte Juno. Då hade vi inte haft den situationen som vi har idag. Jag är vuxen, jag kan bita ihop och bryta ihop i min ensamhet när det är tillfälle. Och jag lyckades skydda min hals. Det skulle inte Juno ha kunnat göra. Det var ju bra. Min hand skyddades av vanten. Den fick jag slänga för den var indränkt mi mitt blod. Bra också att mitt ansikte är intakt. Ett märke på axeln men min väst skyddade mig.

Visste ni att skadorna gick ända ned till skelettet? Visste ni att jag fick ligga mitt på bilvägen en timma innan ambulansen kom? Visste ni att det kom fantastiska medmänniskor och hjälpte mig? Sedan hände saker som gör mig alldeles kall och fruktansvärt ledsen. Något som förvärrar hela situation och som inte går att reparera.

Det gör också så ont att vara hjälplös. Att inte vara självständig och fri. Jag känner mig kvävd av min tillvaro. Och idag är det mörkare än mörkast.

Jag skulle vilja visa och berätta allt. Men det får vänta till sen.

Det vänder sakta. Jag ska jobba hårt för det. Jag har målet acceptans, läkning och vardag. Jag vill ha min vardag tillbaka. Jag älskade den. Hur accepterar man? Är det med tiden? Eller ska man intala sig själv gång på gång vad som är bäst trots att tankarna och känslorna på ett helt annat plan? Jag vet ju inte. Vet du? Jag vet att jag var fullt fungerande innan och att jag nu känner mig otroligt vilsen och vet inte var jag ska placera alla känslor som ryms inom mig. Känner mig förlorad.

Men samtidigt vet jag ju att jag reser mig. Jag ber om rättvisa. Det skulle lindra och få mig framåt. Men det är ju inte alls säkert att det finns någon rättvisa har jag förstått. Men ja, jag ber om det. Då skulle två av mina högsta önskningar i livet slå in. Att det är jag istället för mitt barn som far illa och att det finns rättvisa i vårt samhälle.

 

Sköt om er. Jag lovar att göra detsamma efter bästa förmåga.

Julia

 

 

+10

14 Comments

  • Sanna
    mars 30, 2021 at 2:38 e m

    Lider med dig! ❤

    Reply
  • Ellinor
    mars 30, 2021 at 5:24 e m

    Styrke kram!

    Reply
  • Lena
    mars 30, 2021 at 5:43 e m

    Så fruktansvärt alltihop! All kärlek till dig och din familj ❤️

    Reply
  • Maja
    mars 30, 2021 at 6:39 e m

    ❤️

    Reply
  • Jenny
    mars 30, 2021 at 7:38 e m

    Jag lider med dig Julia! Stor kram! Jenny

    Reply
  • Camilla
    mars 30, 2021 at 11:42 e m

    Låt dina känslor och tårar få komma. Kanske bättre smärtan och förtvivlan får komma ut än att stänga inne allt det jobbiga. All kraft och läkning önskar jag dig. Kram

    Reply
  • Maria
    mars 31, 2021 at 4:49 f m

    💕

    Reply
  • Caroline E
    mars 31, 2021 at 5:55 f m

    ❤️❤️❤️
    Det är smärtsamt och bedrövligt att det ska vara så svårt att få upprättelse och rättvisa.
    Gråt ut, när och var du behöver.
    Kram ❤️

    Reply
  • Anna
    mars 31, 2021 at 8:37 f m

    Reply
  • Margareta
    april 1, 2021 at 9:03 f m

    ❤️ All kärlek och styrka till dig! En så fruktansvärd upplevelse. Må rättvisan segra!

    Reply
  • Emma
    april 1, 2021 at 6:22 e m

    Jag tänker så mycket på dig och vill skicka massa kramar. Du är fantastisk!
    När jag tog min motionsrunda längs med havet igår såg jag en stor lös hund på ängen bredvid och blev så himla rädd. Hann tänka tusen tankar. Ägaren visade sig till sist och var en man med rollator. Hur skulle han kunna stoppa sin hund om den bestämt sig för att springa mot mig??? Inget hände tack och lov förutom att jag fick obehagskänslor. Varför är det så svårt att hålla sin hund kopplad?
    Ta väl hand om dig🤍

    Reply
  • Jenni
    april 1, 2021 at 8:39 e m

    Julia du är oerhört stark som klarat av detta och kan skriva om det! Du har rätt till alla dina känslor och tankar! De kommer bli bättre dag för dag! Sköt om dig! ❤️ Kram Jenni

    Reply
  • Sofie
    april 2, 2021 at 8:04 e m

    Åh förstår dina tankar….Tänker att av egen erfarenhet om att gå igenom något jobbigt så var det tiden som läkte mina sår om än inte helt för det tror jag aldrig det gör. Sen behövs även någon form av acceptans för att kunna släppa och gå vidare. Om än tror jag att det är svårt att vara på samma våglängd som innan allt hände igen utan man är en person innan och efter det som inträffat. Detta är enbart mina hobbytankar och vad jag känner.
    Ha en fin påsk!

    Reply
  • Inger
    april 7, 2021 at 4:54 e m

    Finaste lilla Julia
    Läser dig jämt men har verkligen varit sååå dålig på att kommentera. Det här var det värsta jag läst. Jag gråter. Hundarnas ägare hjälpte dig inte förstår jag. Fyy fasen. Glad att du lever men så tilltufsad och rädd. Stackars dig. Hoppas det går bra med dig. Din fina man tar säkert hand om dig. Massa massa kramar från Inger

    Reply

Leave a Reply