Nu är jag redo. Nu har kroppen fått vila och läka i lugn och ro. Nu är jag redo att berätta om tiden efter förlossningen.
Den tiden som vi kallar bebisbubblan inte sant? En bubbla fylld av oändlig lycka. Men också så mycket annat.
Jag tror att vi idag pratar mycket mer öppet om det allra mesta. Tack och lov. Det har ändrats sedan jag blev mamma för allra första gången för snart 12 ( !! ) år sedan. Då låg all fokus på själva graviditeten och förlossningen. Nog så viktigt men tiden efter är minst lika viktig att prata om för den kan vara komplicerad av många olika orsaker.
Nu har jag haft oerhört enkla och fina förlossningar med minimala skador. Men oavsett det så är en förlossning och att bli mamma för första gången eller få sitt fjärde barn en av livets absolut största händelser.
När Noell föddes så hade jag missat så många detaljer. Jag visste ingenting om eftervärkar eller att amningen för mig skulle vara svår och smärtsam. Inte visste jag heller hur hormonerna skulle hålla ett stadigt grepp om min kropp en lång tid efteråt. Att mina egna behov skulle få stå åt sidan. Och att jag på köpet fick en skrynklig mage med bristningar som aldrig mer skulle bli sig lik. Någonsin. Vilken chock! Det tog många år innan jag blev sams med min kropp och vågade bära bikini. Så himla sorgligt. Men vem vill i 23-års åldern ha en skrynklig mage full med bristningar liksom? Jag var så fast besluten om att antingen aldrig visa magen för någon i hela världen eller så skulle den opereras. Jag valde efter en konsultation på en klinik att absolut inte göra någon bukplastik. Jag kände där och då att är det något som ska förändras så är det i mitt huvud. ( Vill att ni ska veta att jag är helt ok med plastikoperationer och skönhetsingrepp, lägger noll värdering i vad var och en gör med sin kropp ).
Och som sagt var det har tagit många år men idag är jag stolt över min kropp. Och oändligt tacksam för vad den klarat av.
Med åren och för varje barn så växer självklart erfarenheten sig större. Efter Elles och Belles supersnabba förlossningar så susade jag hem efter 6 timmar och mådde helt fantastiskt. Kände mig knappt nyförlöst. Så med de erfarenheterna gick jag in med en förhoppning om att det skulle bli lika samma den här gången. Nog för att amningen varit knepig alla gångerna som jag berättat för er tidigare. Så det var nog ungefär där mina tankar fanns. Hur ska jag fixa amningen på bästa vis?
Det blev verkligen ingenting i närheten. Ett dugg. Herregud vilken pärs!
Samtidigt som jag känt mig starkast i hela världen. Så har den största känslan av skörhet drabbat mig. Den allra första tiden fylldes av katastroftankar och en ohygglig sorg för bebisar som föds varje varje dag som inte får ha de lika mysigt som Juno.
Kroppen var mosad. Inifrån och ut. Varje liten rörelse har antingen gjort ont eller varit obehaglig. Och då fick jag ett par ytliga stygn endast. Och de där stygen alltså. Jag tänker varje dag på hur sjukt obehagligt det var. Eftervården var verkligen h e l t hemsk. Jag hade en frossa utan dess like och allt kändes som en evighet och jag kände varje beröring, tråd och gud vet. FY. Jag vet inte riktigt varför jag upplevde den så hemsk. Kanske för att jag var väldigt trött helt enkelt efter alla timmar av jobb. Jag vet inte.
Men nu är det så mycket bättre och jag har ingen smärta. Men kroppen är svag och inte ens en gnutta i närheten av vad den en gång varit. Jag längtar så så så mycket efter att få bli lite starkare, uthålligare och känna mig fräsch. Den här dagliga tightsoutfiten börjar gå mig på nerverna men gravidkilona sitter som berget just nu. Och därmed finns det nästan ingenting i min garderob som passar.
Amningen är i sin ordning också nu. Men det här var den absolut värsta amningsupplevelsen i mitt liv. Eftersom jag har mycket mjölk och så bra erfarenhet av amning ( när det väl fungerat ) så var jag även den här gången fast besluten om att jag ska amma punkt och slut. Jag har pinat mig genom veckor av blödande bröst. Haft ångest. Kvävt gråten i kudden. Känt mig misslyckad.
Tydligen så blir det så när bebisen har fel tag. Det är ingenting annat som orsakar så såriga och onda bröst berättade barnmorskan som vi träffade på återbesöket på BB för mig. Så till er som vill amma, be om hjälp på BB och se till att bebisen tar rätt tag. Träna och öva innan ni åker hem om! Och be en barnläkare kolla tungbande så att den inte är för kort. Är den det så kan man klippa den ( enkelt snabbt ingrepp dock ont i mammahjärtat såklart ). Noells åtgärdades när han var 3 dagar gammal.
Tiden, justering av taget och amningsnappen hjälpte mig och Juno. Men det tog tid. Jag kan än idag har lite ont men det är ingenting i närheten av hur det var. Alltså hur kan något så grundläggande och livsviktigt vara SÅ svårt? Och så smärtsamt.
Mina bästa tips till den där tiden efter en förlossning är att lyssna på din egen kropp. Få inte panik över situationer som är jobbiga. De kommer att gå över. Men man får tycka att det är jobbigt. Sjukt jobbigt. Gör något som du tycker om. Du hinner kanske inte med allt. Men prioritera sådant som du tycker är viktigast. För mig är det till exempel att få vara härligt ytlig. Pyssla om mig själv med lyxiga cremér, måla naglarna och unna mig blommor varje vecka.
Säg nej till det du inte vill. Det gör ingenting om nära och kära får träffa bebisen direkt eller efter veckor eller månader. Det enda som betyder något är bebisens mående och din egen återhämtning. Allt annat får vänta.
Nu har jag berättat om det som varit jobbigt. Men det kan vara skönt att prata om och dela med sig av den biten också. För kärleken och lyckan för sitt barn är större än allt. Även om den ibland kanske blandas upp med lite andra känslor också. Det måste få lov att finnas utrymme för både och.
Det förvånar mig trots att det är mitt fjärde barn att jag kan älska ytterligare en människa så djupt. Igen. Så himla tacksam. Det här är den allra största lyckan i mitt liv. Älskade barn alltså.
Berätta gärna om du har något tips, eller tankar om tiden efter förlossningen som du vill dela med dig av!
Nu ska vi sätta fart med lite påskbakning, ses sen!
puss
Julia
