Hej vännerna!
Det har trillat in lite önskemål gällande tankar kring förskola.
Och det har jag tankar om. Väldigt många! Och jag utgår såklart från mig, mina barn och min livssituation för närvarande.
Men vi kan börja från början.
När Noell föddes så kände jag omedelbart en stark känsla av att jag kan inte under några omständigheter kunde återgå till mitt yrke som pedagog och lämna bort min bebis.
Jag blev gravid med Elle när Noell bara var 10 månader så då löste det sig den vägen. Jag blev hemma med två små.
Känslan var fortfarande densamma. Jag ville inte under några omständigheter återgå till skolans värld och lämna bort de jag älskar mest på hela jorden om dagarna.
Jag öppnade min nätbutik. Nyttjade min blogg för att dra trafik och kunder till nätbutiken och öppnade även en gårdsbutik.
Så fick jag arbeta med det jag älskar allra mest. Inredning. Och ha barnen hemma.
De började på förskola tillsammans när de var nästan 4 respektive 2,5 år gamla.
Jag jobbade hemifrån och efter några år föddes Belle. Som fick vara hemma i drygt 3 år. Och i samband med Junos födelse i nästan ett helt år.
Jag har velat ha barnen hemma relativt länge av flera olika orsaker som för mig är viktiga. Jag vill vara nära då den här tiden med små bokstavligt talat är superkort. Jag känner att hemmiljön är tryggare och härligare i jämförelse med förskolans.
Mitt råd är att om du vill vara hemma länge. Var det! Om möjligheten finns. Strunta i de som ifrågasätter och tycker att det är märkligt. Andras värderingar är liksom helt och hållet obetydliga. Det är ert beslut. Ett liv har vi så vitt jag vet. Och då är de lika bra att välja sin egen väg.
Mitt jobb har alltid såklart kommit i andra hand. Det har krävts en heeeel del arbete om kvällar och nätter från min sida för att få livet att gå ihop och kunna leva efter mina egna värderingar. Att kunna ha barnen hemma så mycket som möjligt.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste göra annorlunda. Tänka om. Och se på helheten. Nu och på längre sikt. Vad är bäst för oss som familj nu och sen?
Jag ser ingen annan utväg än att jag måste få några heldagar i veckan för mitt arbete. Jag kan inte vända ut och in på mig själv mer. Allt går om man vill är ju mitt motto men jag vet inte om jag vill längre. För den som far illa är ju jag själv. Och det i sin tur leder till obalans i hela familjen såklart.
Juno blir 1.5 när hon börjar på föris i augusti. Och hon är ju bara en bebis väl? Men är det så att det inte fungerar alls, ja då får vi väl tänka om helt enkelt. Men målet är att hon ska få härliga dagar på förskolan.
Det är samma förskola som Belle gått på så vi är bekanta med personal och miljö. Hur skönt som helst.
Men ändå. Tanken att min virvelvind, mitt yrväder mitt allt inte ska dela hela dagarna med mig. Jaaa alltså det känns nästan obeskrivligt märkligt. Men jag har inte alls samma oroliga nästan panikartade känsla som jag haft med de andra barnen. Känner mig nästan lite pirrig till och med. Blandat med vemod och såklart nervositet.
Så snälla berätta om era tankar och erfarenheter?
Jag har ju bara skolat in “stora” barn och det har varit så så så tungt. Jag vet inte hur många veckor i sträck jag gråtit hela vägen hem och lämnat lika förkrossade barn efter mig på förskolan.
Det har varit en så onaturlig situation för mig. Att lämna mitt barn.
Men som sagt var så tror jag att det är dags nu. Dags att faktiskt göra en sak i taget, få arbetsro och vara ledig med barnen när jag är ledig.
Så. Jag har fattat ett beslut. Såklart tillsammans med Carlos. Men det har varit jag som arbetat hemifrån med barnen så det yttersta beslutsfattandet är liksom mitt ändå. Jag har haft möjligheten att kombinera arbete med att vara hemma. Och kommer till en viss del fortsätta men ja, nu hoppas jag på att kunna jobba så mycket som jag behöver på dagtid i min ensamhet för att sedan när arbetsdagen är slut kunna ha fullt fokus på barnen och allt runtomkring. Det känns redan nu på förhand väldigt lyxigt. Bara tanken på att göra en sak i taget och liksom hinna bli färdig lite mer.
puss
Julia
